I en fråga om ökad brottslighet och – i extrema fall – hot om terror så höjs röster runt om i världen om att övervakning ska tillåtas i en högre grad. Det vill säga – för att kunna förhindra brott och för att skapa en större trygghet för allmänheten så vill många personer att exempelvis internet och vad som pågår där är något som valda myndigheter ska kunna övervaka och i bästa fall förhindra större brott.
Detsamma om man ser till den fysiska världen där man menar att fler och större satsningar på övervakningskameror ska genomföras och där man tack vare dessa ska kunna förhindra misshandlar, brott mot knarklagen eller – om dessa sker – kunna identifiera förövarna. Övervakningskameror i exempelvis tunnelbanor, på större torg och i områden där mycket folk är i rörelse skulle helt enkelt skapa en bättre värld enligt många och det här ska då ställas mot motståndarna till övervakningskameror och en ökad, statlig kontroll.
Dessa menar att den inskränker deras personliga integritet och att exempelvis övervakningskameror inte fyller någon större funktion om man ser till kostnaden för att montera dessa samt sett till hur många potentiella brott de i själva verket löser. Häri ligger alltså den fråga om övervakning kontra frihet som funnits sedan boken 1984 släpptes och där motståndarna till exempelvis övervakningskameror ser ett potentiellt Stasi eller ett KGB lura i varenda gathörn och där förespråkarna till ökad övervakning istället ser den enorma trygghet som kan finnas i dessa extra ögon i samhället.
Sanningen här ligger förmodligen någonstans mittemellan de båda aspekterna. Klart står att ökad övervakning på internet de facto kan stoppa stora handlingar av våld och terror och klart står också att de ställen i exempelvis Stockholm där man satt upp övervakningskameror – Medborgarplatsen exempelvis – har kunnat se en minskad kriminalitet. Frågan är här naturlig; har den försvunnit helt eller sker den numera på platser där inga övervakningskameror finns? Då det gäller en ökad övervakning så är det alltid en balansgång mellan trygghet och kränkning och här krävs alltså en delikat avvägning från statens sida.
Man måste respektera att vissa inte – hur oskyldiga de än må vara – inte uppskattar tanken på att övervakningskameror följer deras varje stag och på samma sätt måste man även respektera de människor som känner sig otrygga i tunnelbanan och på mörka platser i våra svenska städer. Frågan är komplex och ytterst svårlöst.
Ser man till övervakningskameror och den stora funktion dessa fyller för exempelvis butiksägare runt om i Sverige så är vikten av dessa odiskutabel. Dessa hindrar till en stor del det enorma snatteri och de dagliga stölder som sker och här anser vi att en privatperson – helt enkelt – får finna sig i att fastna på video om man besöker en butik eller en affär.
Kort sagt, kan man som butiksägare hindra den kränkning och det ekonomiska frånfallet som stölder och snatterier för med sig genom att installera övervakningskameror så måste man också få göra det. I en butik så får man som kund finna sig i detta och här – mer än någon annanstans – så gäller devisen om att har man ingenting att dölja...